Halloween - hur kom den till?

Halloween må ha bara några år på nacken
i Sverige, men på de brittiska öarna går
traditionen långt tillbaka i tiden.
Folkslaget kelterna, som huvudsakligen levde på
Irland och Skottland, firade sitt nyår den 31 oktober.
Man arrangerade då en festival för att ära
Samhain, dödsguden, och druiderna utförde rituella
offer för att för den gågna skörden.
Kelterna trodde att deras avlidna släktingar
kom tillbaka denna kväll för att söka
närhet bland de efterlevande.

Detta var på gott och ont, ty även
om man fick möjlighet att fråga de döda
om framtida händelser (vilka de hade insikt i)
måste andarna först dricka blod för att
kunna stanna natten ut.
Vanligen dög djurblod men en hungrig vålnad
kunde lika gärna sträcka sig efter sin egen släkting
om inget annat stod på menyn.
Man samlades därför runt stora eldar
för trygghet och skydd.
Det fanns även andra skepnader man fruktade
i oktobernatten.
När portarna till dödsriket öppnades
släpptes också andra fasor lösa.

Nya seder tillkommer
Då romarriket växte blandades
Samhain-festivalen upp med nya seder.
Man rostade nötter och åt äpplen
för att fira Pomona, skördegudinnan.

Som med så många andra "hedniska" högtider
övertogs denna fest av kristendomen,
och gjordes om för att passa den nya religionen.
I kombination med högtidlighållandet
av de avlidna började man också fira
minnet av helgonen och martyrer.
På brittiska öarna fick helgdagen namnet
All Saint´s Day (alla helgons dag),
eller All Hallow´s Eve (alla heligas afton).
Det sistnämnda blev så småningom Halloween i folkmun.

Även om den kristna kyrkan utrotat de
gamla gudar som tidigare firats,
kunde den inte ta kål på fruktan för de
övernaturliga väsen som sprang lösa den 31:e.
Tvärtom hade folk fått ytterligare
maror att vara rädda för i form av
Satan och hans anhang av demoner och häxor.
När skottar och irländare emigrerade till
USA för ca 150 år sedan,
tog de naturligtvis med sina allra folkligaste
traditioner också
Seden "Trick-or-treat"
(här i Sverige kallad "bus eller godis")
kommer inte helt oväntat från Irländarna.

Från början handlade det om practical jokes
som de vuxna spelade varandra.
Man kanske hängde upp grannens möbler
i ett träd,eller ändrade om gatuskyltarna.
Meningen var att imitera de bus som utfördes
av småfolket, i synnerhet ett retsamt släkte
älvor eller vättar kallade pixies.
Så småningom övertogs traditionen av barnen,
medan de vuxna pustade ut efter helgmiddagen.

Seden att knacka dörr kommer dock från England,
och kallades från början för souling.
Barnen gick runt till de närbelägna husen sjungande
"A soulcake, a soulcake, a penny or a soulcake"
Som betalning för att de bad för de avlidnas själar,
fick de en slant eller en "själakaka"; en vinbärs-korint

Pumpans historia
Varifrån kommer då pumpan
- den främsta symbolen för Halloween?
Den irländska traditionen berättar historien
om Jack-ó-Lantern (Jack med lampan).

Jack var från början en grufflig och folkilsken karl,
som hade svårt att skaffa sig suparkompisar på
årets högtidsdagar.
En Halloween kom Djävulen för att hämta honom.
Jack tyckte att de inte behövde ha så bråttom,
och undrade om han först ville ta ett glas med honom.
Det gick Djävulen med på om Jack betalade för kalaset.
Efter att ha tagit varsin hutt på den lokala krogen
föreslog Jack att de skulle spela bartendern ett spratt.
"Vad jag förstår kan du ändra skepnad som du vill.
Förvandla dig till en sixpence som
jag kan betala bartendern med.
När jag lagt myntet i hans hand blir du ditt
vanliga gräsliga jag igen!"
Det tyckte Djävulen lät förbannat roligt,
och gjorde genast Jack till viljes.
Men istället för att hålla sitt löfte
stoppade den sluge irländaren myntet i en ficka
där han redan hade ett silverkors.
Nu kunde inte Djävulen göra något utan
fick ligga där han låg.
"Om du låter mig vara i ett helt år släpper jag dig",
lovade Jack.
Djävulen gick med på detta utan kompromisser
och släpptes lös.
Nästa år kom Djävulen tillbaka,
men otroligt nog lyckades Jack spela den onde
samma spratt igen och förhandlade nu
fram tio års respit.
Detta tjänade dock inget till,
då Jack dog bara strax efter nyåret.
I Himlen ville ingen släppa in honom,
och vid Helvetets portar blev han också avvisad.
"Det har inte gått tio år ännu", påpekade Djävulen.
"Och jag är inte så säker på att jag vill ha med
dig att göra sedan heller."
"Men det är mörkt och kallt ute i världen",
gnällde Jack.
"Hur ska jag ta mig fram på min vandring?"
Djävulen kastade åt honom ett glödande kol
ur en av helvetets ugnar.
Detta kol lade sedan Jack inuti en urgröpt rova,
och gjorde sig på så sätt en lykta till tröst på
sina eviga irrfärder.
Irländska och skotska barn använde rovor
och stora potatisar för att göra sina
Jack-ó-Lanterns,
men i USA var de stora pumporna mer tillgängliga.
Jacks sorgliga anlete har med tiden
övergått mer i den grinande pumpagubbe vi nu känner.
Den amerikanska populärkulturen har också gjort sitt.

En av USA:s största författare,
Washington Irving, skrev under sitt liv (1783-1859)
flera spökhistorier som uppgått i
berättartraditionerna vid Halloween.
Den mest kända av dessa berättelser är nog
"The Legend of Sleepy Hollow",
där den torre skolläraren Ichabod Crane blir
jagad av den huvudlöse ryttaren på allhelgonanatten.
Som ersättning för sitt förlorade huvud har
ryttaren en grinande pumpa av klassisk modell.
Historien har bl a gjorts som tecknad film av Disney,
och nu senast som en skräckfilmsvariant i
Tim Burtons "Sleepy Hollow".
(en favorit hos mej... Johnny Depp är bara
såååå bra!!!)